Eller vad man ska kalla det. Jag har gjort en sak idag som jag aldrig mer kommer att få göra och många aldrig kommer att få göra,..
Jag har tagit i STANLY CUP Pokalen. En otroligt konstig känsla, jag kan tänka att de som tar i heliga stenen i Mekka känner så.
Jag blev alldeles skakis och fingrarna har bränt hela eftermiddagen.
Ånge sonen Samuel Påhlsson var hemma och hyllades samt visade upp bucklan. Att det fanns så mycket folk i Ånge visste jag inte, helt otroligt vad mycket folk det kom till det lilla torget,gamla som unga.
När hans far intervjuades var det nära till tårar,när han klev upp på scenen och alla jublade, helt helt fantastiskt. Så om ni ser på några nyheter ikväll eller sportsändning (för Tv, Radio, utländspress och lokal press var där) och ser en lagom rund kvinna i sina bästa år med ett stort saligt leende över hela ansiktet, då är det nog jag.Jag som inte ens är intresserad av hockey, men jag kan med stolthet kalla mig Ånge bo,och uppvuxen i samma by som denne duktige hockeyspelare som har vunnit OS-medalj och många andra fina meriter. Detta lever jag länge på.