Ohh, lite svårt att välja ut ett som är bäst eller roligast faktiskt.

Men jag ska fundera :-)

haha kan du inte berätta om den med björnen

Men Liinda den ar inte rolig. Inte då i alla fall.
Och vilken av björnarna menar du? Den med ungarna eller den med hanen?

Åh det finns ju så mycket roligt som man kan komma på ibland som hände när man var mindre, men just nu är det tomt.. Ska fundera lite :)

Vad bra Niike, fundera lite. Så får du dela med dig till oss andra sedan.

Det jag kommer ihåg allra mest som verkligen betydde mycket för mig var ett barnkalas. Jag hade sällan kalas men detta var toppen. Det var massa som kom, det var i maj med underbart sommarväder och vi lekte massa lekar, åt hamburgare och efterrätt som jag inte kommer ihåg var det var.

Det var nog det sista kalaset jag haft och det var ett underbart sådant!

Låter som ett riktigt bra barndoms minne tycker jag.

Det är det. :)

Åsa, båda, jag skrattade iallafall ;) .

Linn - vad underbart.

Okej Liinda. Jag börjar med en av dem i alla fall.

Mitt första möte med björn.

Jag och en kompis hade åkt med hennes familj till deras fäbod. Under hela resan dit fick Kicki (kompisen) och jag höra av hennes pappa om faran med björnar. Att det fanns otroligt mycket björn där. Vikten av att inte dra iväg själv och ja till slut låste vi väl öronen. Jag menar, tjatiga föräldrar med överdriven nojja hade vi båda gott om.
Väl på plats var vi mest tjuriga över att som 13 åringar sitta fast i en fäbod mitt ute i ingenstans medans alla snygga pojkar var kvar hemma. Orättvist. En av dagarna när det var extra jobbigt att vara isolerade gick vi en promenad på vägen.
Bara för att prata av oss som tjejer gör. Plötsligt stannade Kicki, drog mig i armen och sa:
- Åsa, ser du stenarna som rör sig?
-Va? Stenar kan itne röra sig. Du har varit isolerad för länge min vän.
-Men kolla då! De rör sig faktiskt.
Jag var självklart tvungen att kolla. Och då jag ansträngde mig tillräckligt så såg jag faktiskt hur två stenar kom ner för bergssluttningne emot oss.

-wow, du har rätt. De rör sig faktiskt. Men hur är det möjligt?
-Men jag sa ju att stenarna rör sig.
-Det är i alla fall omöjligt, stenar kan inte röra sig.

Vi stod kvar och bara väntade på att "stenarna" skulle komma tillräckligt nära oss för att se vad det var. Efter ett tag såg vi tydligt vad det var. Två stycken underbart söta små björnungar. Båda vart helt förstummade över dessa små ulliga sötnosar som hela tiden busande kom närmare och närmare oss.
Den känslan att bara stå ett par meter ifrån ett par björnungar går inte att förklara. Den var enorm. Så medans vi står där kommer jag på en sak.

-Kicki! det saknas något
-Vaddå?
-Tänk själv. Björnungar. Vad brukar aldrig vara långt ifrån björn ungar?
-Men hur ska jag veta?
-Mamma björn!

Han inte mer än säga detta så hör vi ett avgrundsvrål från skogsbrynet. Fram rusande kommer då en stor modell av de små söta ungarna. Gahhhh, mamma björn. Och hon var verkligen arg.
Vi hann precis kasta oss upp i ett björn torn på andra sidan vägen. Hjärtat bultade och tårarna rann. Nu skulle vi dö. Vi var övertygad om det. Mamma björn ruskade på björn tornet så att det knakade och vajjade. I flera timmar höll hon ut under tornet och gick och ruskade om oss med jämna mellanrum.
Efter att hon och ungarna försvann tog det ytterligare några timmar innan vi vågade gå ner och sknda oss hem.

Väl tillbaka i fäboden berättade vi vad som hänt. Och som plåster på såret fick vi skäll. Och ja än en gång höra om vikten att hålla sig på gården som hörde till fäboden.
Och nu var vi faktiskt inte alls så äventyrs lystna längre. Så det var ett löfte vi gladerligen gav. Inga mer strövar stråk för oss inte.

I efterhand kan jag säga att denna upplevelse var just det. En otrolig upplevelse som jag aldrig kommer glömma. Men just då, då var den inte rolig och inte trevlig.

HAHA den är så underbar : )

Det där är nog något som få varit med om. Kan tänka mig att det var hemskt då, men en sån upplevelse det måste vara såhär i efterhand!

#12: Ja visst var det en upplevelse. Det värsta är dock att det inte slutar med det. Även lydiga tonåringar hamnar i björntrubbel. Redan dagen efter faktiskt.

Jasså? Det där får du nog ta och berätta om också

 Ja jag ska sätta mig och plita ner det med.

hahahaha Ja kom igen nu : )

Okej, här kommer mitt:

Andra björnmöte:

Väldigt nervösa av vad som hade hänt dagen före beslutade sig Kicki och jag för att hålla oss på tomten. Okej, jag vet inte om man ska kalla det tomt heller. Den var inte inhängnad med staket eller något men det var i alla fall mellan själva bostadshuset och uthuset vi höll till. Så det får kallas tomt tycker jag.
Dagen vart trist, fanns inte så mycket att göra. Vi beslutade oss för att skaffa en kompis till Musse ( en mus vi räddat ur Kickis katts mun, men det är en annan historia). Så vi höll ögonen på katten mednas han jagade. Direkt när han tog en mus var vi där. Tyvärr var Kickis katt en duktig musjägare och det var oftast redan försent när vi nådde fram. Och vi var rätt övertygad om att Musse ville ha en levande kompis liksom.
Vi hade kikat på massor med möss och började ge upp det där med att få tag på en kompis till Musse och till Kicki med då Musse liksom var mest min. Hur som helst lyckades vi äntligen, Kicki fick tag på katten och musen levde garanterat för den sprang ner mot uthuset. Jag sprang allt jag orkade ner mot uthuset jag med. Musen rundade hörnet på uthuset och strax efter kom jag. Då jag kom runt hörnet tog det stopp. Tvärstopp. Där stod det en björn hane på bakbenen. Han såg lika överraskad ut som mig faktiskt. Lika lite som jag planerat att ramla in i en björn hade han räknat med att det skulle komma en tossig tonåring inramlandes i magen på honom.
Jag kan utan att ljuga säga att jag aldrig har sprungit så fort i hela mitt liv. Jag sprang verkligen för mitt liv uppför backen emot huset. Skrikandes något som kanske om man är uppmärksam kunde få fram till till ordet Björn. Mer kom det inte.
Om björnen inte hade stått på bakbenen hade jag garanterat inte suttit här i dag.
De som kan lite om björnar vet att björnar är snabba som sjutton, men de är lite klumpiga när de ska ner på alla fyra och komma igång.
De andra lyckades i alla fall förstå mig kanske mer på mitt sätt och uttryck än vad jag skrek. Men det spelade ingen roll. Vi han precis in i fäboden. Kickis pappa satte för de tre bommarna som var till just för att hålla djur ute.
Björnen stod och dunkade och knuffade på dörren länge. Och vi hörde hur det knakade i både dörr och reglar. Kickis pappa stod innanför dörren med geväret laddat. Och Kicki, jag och hennes mamma stod                   på kökssoffan.
Ja jag vet. Smarta var vi nog inte där. Men jäkligt rädda. Efteråt retade Kickis pappa oss massor och frågade vad vi trodde vi åstadkom genom att hoppa upp på soffan.
Det var inte precis en mus som var på väg in till oss. Hade han tagit sig in och förbi Kiciks pappa med geväret, ja då hade han inte haft några problem att nå oss på soffan heller.
Men ja vad säger man. En sak att skämmas för, men paniken är inte logisk. Det har jag lärt mig i alla fall.

Bilden: Inte en svensk björn. Men han var söt.

hihi jag älskar dina björn historier :)

Jadu Liinda. Det gör jag med. I efterhand så här.

Huwa! Den där var nog lite värre än den första! Sånna historier du har att berätta!

haha, förstår det. haha det är såna här historier jag kan berätta för mina barn och säga : När tant Åsa var liten

Men usch vilka skräckhistorier du berättar Åsa! ;-)

Niike dom är väl inte skräck, dom är ju super roliga ;P

Jag blir livrädd bara av att läsa! Dock har jag ingen erfarenhet av björnar, men hade det varit ett vildsvin hade jag DÖTT! :P

haha var glad att du inte bor här vi bor.
Här springer det björn ca 4 mil härifrån.

Åh skogen är full av vildsvin

jisses! och vi har vildsvin i skogen bakom vårat hus… mormor och jag gick där igår och plockade svamp, hihii :D
Hittade deras gyttjebad Hade inte mormor varit med hade jag nog klättrat upp i ett träd och tillbringat resten av mitt liv där…!

Vi har lodjur och vargar runt om i skogarna vid vårat hus. Björn och vildsvin har vi nog inte så nära.. I alla fall inte vildsvin.

#20: Det värsta är nog att jag har så många sådana här helt otroliga saker att berätta. Även om ingen av dem innehåller björnar. Det räcker liksom med två björnmöten. Jag är nog helt enkelt expert på att trassla till det för mig :-)

#21: haha du är inte klok.

#22: Ja just då var det skräck. Men nu är det lite skoj faktiskt.

Då vill vi höra fler Faxlin!

Men Linn jag tänkte att fler skulle få dela med sig. ;-)

Åsa - haha jag är visste klok.

Niike - hade jag vart med hade jag delat träd med dig så du inte skulle bli ensam.

Linn - VARG ? Ugh jag hade flytt för länge sen.

#31 gulligt av dig Linda! skulle du klättra ner och rädda mig när jag svimmade och trillade ner från trädet också.. fniss ;)

Faxlin, det kommer nog det med ska du se, folket blir nog inspirerade av dina berättelser! :)

Linda, varg, oja. Jag håller mig mest vid datorn jag. Går ut när jag ska upp till mitt lilla hus och när jag ska ut till bussen. Annars håller jag mig inomhus. Lillasyster var ute och sprang förra veckan och såg en älg 10-15 meter ifrån henne. Hon är livrädd för älgar. Hon sprang ganska så fort hem igen vill jag lova.

Ohh, älgar. Dessa har jag historier om :-)
Gubben har ett vargmöte med. Fast han är inte medlem här. Men kanske kan jag dela med mig av hans vargmöte ändå. Och Liinda det var när vi bodde i Hedesunda.Eller utanför Hedesunda så det är inte långt ifrån oss :-)

#32 - haha tar med mig rep så jag kan binda fast dig så jag inte behöver ;P

#33 - haha det förstår jag.

#35 perfekt, då kan jag känna mig säker :D

Precis : )